Sitter o tittar ut genom fönstret o ser ner på lekplatsen nedanför och på barnen som gungar och deras morfar/ farfar som står o sätter fart på gungorna. Gud vad härligt det ser ut!
Kom på mig själv med att drömma mig tillbaka när man själv var så liten och älskade att gunga så högt som möjligt  och sen hoppa av i farten för att landa så långt som möjligt iväg på just den lekplatsen (gungorna är dock utbytta till EU-standard nu). Men vilken känsla det var! 
   
När man var så liten så var ens framtidsplaner inte riktigt lika de man har idag. Då hade man nog inte ens vetskap om vad tenta och plugga var, men det har man definitivt nu, och därmed också stress o ångest med. Dock kan jag inte påstå att än så länge har inte stressen o ångesten kommit över mig... än.. eller stressen kanske.. men nån ångest har jag absolut inte! Och jag hoppas jag slipper den så länge som möjligt me! =)

Nu ska jag återgå till min engelska artikel som handlar om "babysitting co-op that went bust teaches us something that could save the world"... typ som förklaring till nationalekonomins utfall! Spännande!