En fråga som man kan komma att tänka på ibland (iaf jag), är hur mycket man ska dela med sig av och berätta om sig själv och sin egna situation när man träffar nya människor.. Och framförallt när är det okej att börja göra detta? Ibland känns det som att man kommer in på och berättar om det för tidigt.. samtidigt som andra gånger så går det väldigt lång tid innan man kommer in på sin egna situation.

I mitt egna fall tänker jag framförallt på det här med att jag har en utvecklingsstörd(/funktionshindrad) lillebror men även resterande familjesituation på både mamma och pappas sida som inte är den lättaste att förklara. Och när jag träffar nya människor skiljer det sig verkligen mellan hur lång tid det tar innan jag kommer in på att berätta om brorsan. Känns som att det mycket har att göra med hur bekväm man känner sig med en person och även hur viktigt det känns att prata om det för en vidare utveckling. Ibland känns det som att man säger det bara för att få förståelse.. men samtidigt så är det nästan tvärtom; att man känner en trygghet som gör att man kan berätta och prata om det med personen ifråga.

Vanligtvis är det nog det sistnämnda, som gäller iallafall för mig. Och så även just nu med J. Av nån anledning kommer vi in på både det ena och det andra när vi pratar, men det känns bara naturligt.. även om jag ibland kan fråga mig lite senare varför jag berättade om det eller det.. Men samtidigt är det nåt som var logiskt just då i det läget.. Och det är inte för att skryta eller för att ha de bästa exemplena som man nämner nåt.. snarare för att få som sagt förståelse eller helt enkelt bara för att säga det..

Jaja.. blev bara en massa ordblaj här egentligen, som vanligt. Men sån är jag!